Djurens gård: en fabel av George Orwell (pseudonym för Eric Arthur Blair)
I Djurens gård (med namnet Djurfarmen i tidigare översättningar) får vi en fabel av högsta klass. Djuren på Mr Jones gård är missnöjda. Efter ett par år med lågkonjunktur tar Mr Jones till flaskan och djurens situation på gården förändras långsamt till det sämre. Inte det att de svälter eller får arbeta för mycket. Men djuren märker att de tar längre tid innan bonden kommer ut i ladan eller plöjer åkrarna. En dag håller ”Gamle majoren” – en gris som har förstått innebörden i de förtryckandes konst som kallas för bönder – ett brandtal till alla djuren på gården. De ska med våld se till att jag bort Mr Jones och ta över gårdsdriften själva. Vilket de i sinom tid också gör.
Efter revolutionen är allt frid och fröjd men interna stridigheter i ledningen uppstår ganska snart. Ledningen är alltså grisarna. De kan både läsa och med viss möda skriva. Napoleon, en stor Berkshire-gris, drar det längsta strået i maktkampen om ledarposten. Napoleons maktövertagande påminner om – eller ska vi säga är en exakt kopia av – hur Stalin tog makten över Sovjet. Med hjälp av ett par väldresserade hundar straffar Napoleon alla oliktänkande. Till sin hjälp har han grisen Skriker, en mycket skicklig agitator, som genom att vrida och vända på orden ser till att debatterna alltid går Napoleons väg. Fåren på gården, som inte är läskunniga, har han dresserat upp att bräka så fort det finns möjlighet. ”Fyra ben bra, två ben dåligt” skanderar de tills motståndet lagt sig och ingen längre kommer ihåg vad som debatterades.
Hästen Boxer, den ryska arbetarklassen, är ett stort och starkt kallblod. Han säger varje morgon ”jag ska arbeta hårdare” och ”Napoleon har alltid rätt!”. För varje år som går blir Boxer mer och mer morgonpigg. Han börjar långt före alla andra djuren på gården och avslutar arbetsdagen sist, precis som arbetarklassen i Sovjetunionen.
Boken är i novellängd och stundtals mycket underhållande. Det är intressant att fundera på vilka samhällsklasser eller typer av människor som de olika djuren representerar. Fabeln går också att applicera på andra organisationer som har ett maktspel inbyggt i sig. Att blint lita på sina ledare och bli straffad om man ifrågasätter är inte bara en förekomst i Sovjetunion. George Orwells kritik mot den totalitära staten är tydligt uppenbar och helt relevant. För, utan att berätta hela slutet, ändrar fåren sitt bräckande till: ”fyra ben bra, två ben bättre!”.
ISBN: 91-7742-559-6 978-91-7742-559-5
Bokklok 